En ny människa
Jag går och lägger mig som hemmafru, vaknar som förvärvsarbetande. Komplett med gelnaglar (tack familjen M), pappas gamla klocka och en hejdundrande förkylning.
Sista dagen har mest spenderats i soffan med näsdukarna i högsta hugg. Men jag har hunnit köpa vattenfast mascara - vilket tydligen ska vara nödvändigt, dricka dagledigkaffe på Da Matteo, fira en trevlig återflytt till Göteborg och fixa piffiga naglar. Ett inlägg om födelsedagen skall ordnas inom sinom tid, men nu blir det till att sova så jag är redo för kidsen. En era avslutas och en nygammal inleds. Jag känner mig förväntansfull och nästan lite pirrig. Men trots ändrad status så får nog bloggen bestå ytterligare en tid. Vissa saker ändras ju inte trots allt. Sov sött!
Redan saknad
Jag har skrivit att jag ser fram emot att börja jobba, och det gör jag också. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur jag skall kunna vara utan lilla N hela dagarna. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på det. Visst är jag glad och tycker att det är otroligt viktigt att han och herr F skall få tillbringa mycket tid ihop, men det är skillnad på att veta det och känna det. Just nu vet jag det bara.
Jaha, det lät deppigt. Men nu till det trevliga. Först skall jag äta småkakor hos Sara och lilla W och sedan på mammaträff med föräldragruppen. Inte illa för en fredag. Jag skulle ha tränat med lillasyster, men ett visst mått av halsont satte stopp för det. Men det blir ändå fredagsmys med taco efter och förhoppningsvis beställning av flygbiljetter till en viss världsmetropol.
Min tid
Min egen tid. Ett uttryck jag aldrig riktigt förstått förrän nu. Men på min egen tid gör jag bara saker som jag blir glad av och som gör att jag mår bra. Min bästa egentimma i veckan är mina sånglektioner. Fy tusan vad kul det är. Jag har en grym sångpedagog som är tokduktig själv och samtidigt så uppmuntrande. Jag känner mig lite småbäst när jag går därifrån. Så nu sitter jag här på vagnen med en go känsla i magen och beredskap för att ta mig an världen.
Ljuvliga liv
Morgonkaffet, GP, solen som lyser in genom de nyputsade (inte) fönstren och lilla N som leker i sitt rum. Kan morgonen bli bättre? Detta är något jag verkligen kommer sakna om en månad när jag är tillbaka på jobbet. Då är det istället äckligt automatkaffe (förvisso gratis), solen som lyser in genom de ännu smutsigare fönstren, någon upprörd röst på telefonsvararen och kollegor som susar förbi dörren. Inte lika mysigt. Men bra ändå.
Återkomsten
God afton vänner (och eventuella av annan sort än vänner)!
Jag är ledsen för lång frånvaro men efter semestern var jag helt enkelt för lat för att sätta igång igen. Men nu tar vi nya tag. En månad kvar av det ljuva (?) hemmafrulivet och sedan börjar arbetet igen. Alltså, vad mycket dubbla känslor detta väcker. Å ena sidan längtar jag efter att få sitta på mitt kontor, mina arbetsuppgifter (i alla fall många av dem), att min kompetens (som inte endast innehåller barnsånger och information om vilka barnvagnar som är bra) efterfrågas, att ha kollegor och faktiskt även rutiner. Å andra sidan kan jag inte fatta hur jag skall klara mig utan lilla N nio timmar per dag. Det svider sannerligen i mammahjärtat. Men jag är glad att han skall få tillbringa mycket tid med sin pappa. Jag skall hur som helst maximera sista månaden med trettioårsfirande, gemensam ledighet, påsk, Ullared, intensivumgås med de andra daglediga, promenera och inte minst pussa på lilla N ett par timmar per dag.
Tänkte även ge en liten rapport från semestern. Vi var en vecka i Egypten på riktig svenne banan-semester. Fantastiskt skönt! Vi bodde på all inclusive precis vid stranden men pool, vattenrutschkana konstant kaloriintag och underhållning. Dagarna gick ut på att ha all tid i världen till att busa och mysa med lilla N, ligga och njuta i solen, läsa den oändliga boken (tredje semestern med samma bok tydligen...), umgås med utökade familjen, spela spel, bada och äta så klart En av dagarna åkte vi på snorkeltur. Helt fantastisk dag. Underbart väder, bra snorkling och på vägen tillbaka såg vi havssköldpaddor från båten. Vilken grej! En annan dag åkte vi ring efter motorbåt. Herr F och jag tjöt av lycka. Jag fick även åka med ett par varv i båten. När jag krampaktigt höll fast i handtagen för att inte flyga ur undrade killen som körde varför jag inte tog mer kort. Men hallå, jag skulle ju trillat i vattnet om jag ens tänkte tanken att släppa handen. (Japp, det var det mest spännande på hela resan. Men erkänn att det låter lockande.)
En väldigt lyckad vecka. Sedan skall jag glatt erkänna att lika skönt som det är att åka på semester, lika skönt är det att komma hem. Att äta samma frukost som alltid i sitt eget kök iklädd morgonrock och fula fluffiga, rosa tofflor slår faktiskt hotellfrukosten. Detta trots att den innehöll både fruktsallad pannkakor och fem sorters flingor. Plus friterade grönsaksbollar. De saknar jag kanske ändå lite... Sedan börjar jag snart längta till nästa resa. Mer semester åt folket!
Duktiga jag
God morgon världen! Vi är på väg till kyrkan. Något sent, men det var bara för att jag prioriterade att hitta ett rosa läppglans före att komma i tid. Solklar logik.
I morse vaknade jag en timma före resterande familj. Det är ju helt underbart. Först drack jag kaffe och läste en bok och sedan stack jag ut och sprang. Japp, så duktig var jag. Och eftersom det är min blogg är det helt okej att skryta om det här. Det var tungt som aset, men skräcken för att ta på bikinin i kombination med min faiblesse för sötsaker drev mig framåt. Jag har för mig att Friskis hade det som slogan ett tag. Något i stil med: Träna för att kunna äta den extra bullen. Skoj. Sedan måste jag tillägga att jag tycker man får äta bullar utan att träna också. Det är var människas rättighet. Ha en fin dag nu!
Oförskämt trött
Hur kan man vara så trött när man gör trevliga saker mest hela tiden? Delar jag månne min energi med lilla N, för i så fall är det fullt förståeligt. Han är ju som en ål för närvarande. En av de trevliga sakerna jag gjort idag är i alla fall att besöka familjen B. Och inte B som i sämre än A. Mer B som i bra. Eller bäst kanske... De är både godhjärtade, solidariska, trevliga, smarta och roliga. Sjukt bra kombo.
Deras minst familjemedlem håller på att växa ikapp lilla N (håller på, har inte gjort!) och han och lilla N bondade fint idag. Så rart. Sedan har de också en väldans fin hylla inne på toa med knypplade spetsar på hyllkanterna. Där kan man låna böcker. Nu mitt herrskap tar jag natt. (Och nu var det morgon, men låtsas som att det är igår tack.)
Husa?
Igår kände jag mig verkligen som den ofrivilliga hemmafrun. Herr F jobbade hemifrån pga sin karantän så vi var hemma alla tre. Eftersom saker och ting tar sin tid med en liten i hasorna så hade jag inte ens lyckats plocka undan allt från frukosten innan det var dags att göra lunch. Så där står jag i det smärre kaoset i köket, med en unge på armen, och försöker hitta på någon nyttig och god lunch. Samtidigt sitter herr F i soffan i sin onepiece med fötterna på bordet och datorn i knät. Trots att jag i den logiska delen av mig VET att han jobbat och att han inte alla kräver lunch av mig så börjar frustrationen växa. Och inte i "plantera ett träd-tempo", utan mer i "snabbspolning av alfa alfa-groddar-tempo". Livskraftigt och snabbt. När lilla N sedan vägrar äta den nyttiga och fräscha lunchen, då står groddarna i full blom. Japp, det var min rapport från verkligheten. Idag har lilla N och jag istället vart på café och ätit burkmat med andra mammor och barn medan herr F varit på plats på jobbet. I riktiga kläder. Behöver jag säga att växthuset inte varit lika aktivt idag?
Kvällssysslor
Idag när vi åt middag så pratade herr F och jag om vad folk egentligen gör på kvällarna. Ja, vissa saker behöver jag inte veta, men vad gör man egentligen en vanlig måndag kväll? Våra hemmakvällar går oftast till någon spännande eller kul TV-serie, men just nu har vi uppehåll från detta så då får man hitta på annat. En del som jag verkligen har börjat uppskatta (hör och häpna) sedan lilla N kom är att gå oj träna när herr F kommer hem från jobbet. Bara att komma ut själv, kämpa, svettas rejält och tänka på annat. Det är guld värt! Sedan att det är nyttigt och sånt är en bonus. Ikväll testade mina träningspartners och jag Grit. 30 svinjobbiga minuter med en tränare som gick omkring och kollade att man gjorde rätt och gapade som vårt gamla idrottslärare Evert. Jag förstår att detta kanske inte låter som jag - men det var fantastiskt! Sedan har vi fixat det nästan allra sista i lilla Ns rum och torrostat mandlar. Mums! Nu sitter vi i soffan som ett gammalt par med var sin kopp te och nåt att läsa. Yey måndag!
Hej småbarnsfamiljsvardag
Om du inte vill läsa mitt gnäll om småbarnsfamiljsvardag så är det läge att sluta nu. Nästa inlägg kommer handla om något annat, så välkommen åter. Jag har full förståelse. Skulle inte vilja läsa det själv. Men nu är det min blogg och det är vad som är på mitt sinne.
Kära dagbok.
Är du kvar? Pass på! Alltså att ha ett barn som är glad, nöjd och allmänt rar är oförskämt bra. Och ja, jag vet att vi är bortskämda. Men hej separationsångest och något som gör att han inte vill somna samt vaknar och är otröstlig. Vad hände? Tänder (mamma tandläkare säger att det är en myt, alltså inte tänder i sig, men att det skulle orsaka problem), mardrömmar, separationsångest? Snälla, bara ge mig ett svar. Sjukt frustrerande. Och den lilla stackaren. Man vill ju bara göra det bra. Men som en klok vän säger: "Allt är faser". Hoppas bara att just denna period är kort. Det var detta om detta. Du har vart duktig som läst hela vägen hit. Ska inte pröva min lycka. I övrigt så fikar jag med vänner, målar klart byrån till lilla Ns rum (som han nog inte tänker flytta in i just nu) och har det allmänt fint.
Nu går skam på torra land
När man sitter på vagnen och detta händer önskar man att man hade sin skämskudde med (den vita med det grå trädet). Läs och förfasas: Framför mig sitter en ensam kvinna på sätet. Vid Brunnsparken kliver det på en man som sätter sig bredvid henne. Då reser hon sig upp, knör sig förbi honom och sätter sig ensam på ett annat säte. Är inte det illa? För övrigt såg hon ut som coach Sylvester i Glee med hårdkrulligt, kort hår, kraftig benstomme ;) och rosa läppar. Det var det enda som var härligt med det hela! Japp, det är det mest upprörande som hänt idag. Skönt eller illa. Vet inte vilket...
Igår fikade jag mig i alla fall igenom dagen. Först finfint sällskap av Matilda och sedan SVF-flickorna. Inte illa alls. Någon kan ha somnat dock... Kakorna är Mince meat pies som tydligen är en brittisk delikatess. Bra jobbat Andrea! (Jag vet att det vore roligare med en bild på mitt sällskap, men de satt inte stilla när jag fotade så de blev så väldans suddiga... Bättre lycka med bild nästa gång!)
Jämställdhet vs bekvämlighet
Jämställdhet vs bekvämlighet är inte en juste match när man hatar datorer. Nu inför uppstartandet av blogg så ordnade jag en blogg själv och var nöjd med mig själv då det utan tvekan är herr F som är specialist på datorer och sådant trams. Men den blev så hejdidulande ful... Så ful att jag inte ens ville berätta för någon att den fanns för jag kunde inte stå för den. Så vad gör man. Håller sin blogg hemlig för tid och evighet? Lär sig koda? Eller ber herr F om hjälp? Det självklara och jämställda valet skulle vara att lära sig koda. Men icke. Det blev det senare. Så nu i två timmar har jag suttit här brediv herr F och spelat Hay Day (där jag leker bonde) och hejjat på när han fixat min blogg. Och egentligen är det inte så konstigt att ta hjälp av varandra. Men det känns ju bara så typiskt att det var i just ett så stereotypt ämne. Jag skall dock för evigt ljuga för lila N och säga att jag kodade min egen blogg. Lögner kan väl omöjligt skada när de är i ett så gott syfte. Plus att det kommer vara bra för mitt självförtroende att han tror det! Eller kanske inte. Hans generation kommer väl kunna koda i sömnen. De kommer vara för oss åttiotalister vad vi åttiotalister är för femtiotalisterna. Typ att vi kan sätta på datorn utan att gå en kurs, skriva fler än tio tecken i minuten samt använda USB-minnen. Det du lilla N!
Ps. Tack till herr F för den fina bloggen! (Ja, jag kan säga det till honom, han är en meter bort, men han förtjänar ett erkännande tror jag bestämt) Ds.
Farmor talar
När jag växte upp fanns den allvetande farmodern i mitt liv. Hon var född 1913 och därmed gammal som gatan. Farmor hade ett gäng äldre barnbarn när jag, min syster och bror kom in i bilden så hon hade redan varit barnvakt och bakat bullar, så någon klassisk bullfarmor för oss var hon inte direkt. Nej, hon var mer den allsvetande, bestämda dam som gav raka sjutton i vad delar av omvärlden tyckte. Barn skulle lyda. Och ta mat sist. Och syster och jag skulle diska. Sedan skulle vi ha håret bakom öronen (för det tycker pojkarna om), ha ett skärp runt midjan (som en naturlig korsett) och helst av allt skulle vi ha matchande kläder i marint tema. Farmor älskade Sven-Bertil Taube och tyckte att hans kravatt var fantastisk. Hon tyckte att vår far borde ta efter honom. Far skulle han inte ha bredrandiga röjor (för då såg han tjock ut), men långrandiga. Och om han inte hade råd att köpa en ny långrandig tröja så kunde hon gå med honom till herrekiperingen i Borås och köpa ett matchande jumperset. Farmor var den mest generösa och snåla tant samtidigt. Vi fick inte låna telefonen i sommarstugan i mer än fem minuter och inte heller ringa henne på mobilen, för då blev det för dyrt för oss. Men ibland på sommaren så kunde hon ta fram sin svarta handledsväska och ge oss pengar till glass som vi kunde cykla bort och köpa i den sommaröppna affären. Jag vet också att hon hjälpte våra föräldrar med både det ena och andra ekonomiskt. Farmor hade peruk och var otroligt mån om sitt yttre. Hennes väninnor var 20 år yngre för de i hennes ålder var antingen för gaggiga eller döda. Hon hade en röd, pigg liten bil och hon bromsade aldrig eftersom hon anpassade sin åkning hela vägen. Hon knackade en i axeln om man körde för fort, var på väg att bannlysa mig från släkten när jag lärt känna en kille på stan, men hon var också den enda som stöttade min kusin när hon gjort slut med svärmorsprinsen.
Jag hoppas att jag får bli lite som den allvetande farmodern när jag blir gammal. Jag vill också ge blanka skjutton i vad andra tycker, i marinblå kavaj med guldknappar och knacka i axeln om folk gör fel. Framför allt vill jag stötta dem som ingen annan vill stötta.
Hur blev det såhär?
Hur blev det såhär? Hur blev jag - JAG - en hemmafru? Inget om hemmafruar som fenomen (jag är av åsikten att man får bestämma själv vad man gör på dagarna, om det inte skadar andra då...), men jag var väl ändå inte gjord för detta? Varför då detta agg mot att vara hemmafru? För det första är jag en modern ung kvinna med höga ambitioner för mitt yrkesliv. För det andra hatar jag hushållsarbete. Hatar! Hatar... Framför allt att dammsuga. Ljudet, lukten och den äckliga varma luften som blåser ut bakifrån dammsugaren. Ibland blir jag aggressiv när jag dammsuger. Sedan kommer tvätten. Fy tusan för att kånka ner de fula, men ack så praktiska, påsarna med tvätt till tvättstugan. Lilla N (som för övrigt är den egenliga orsaken till detta ofrivilliga tillstånd) får hänga i en bärsele på magen, vilket inte är det lättaste när man har en sexmånaders som väger nästan lika mycket som backpackingryggsäcken jag kånkade runt i Asien för ungefär hundra år sen. Sedan ska allt i, upp tre trappor till lägenheten, sätta timer, ner för tre trappor till tvättstugan, hänga tvätt, slänga i ny, upprepa alltihop och slutligen bära upp allt, vika, sortera och lägga in i skåp. Hallå? Roligare saker har hänt. Jag vet att alla måste göra detta, men det är inte roligare för det. Kredd till en av mina fina vänner som förutom detta stryker skiten. Men så har de inte skrynkliga kläder heller. Förutom tvätten så är det nog faktiskt tråkigare att laga lunch till sig själv, ensam, än vad det är att äta spaghetti ur en burk på jobbet. Herr F undrar varför filen alltid är slut... Ja, inte vet jag. Så min slutsats är att jag har blivit en hemmafru. Inte bara, men ändå lika fullt och sant en hemmafru.
Men som sagt, föder man barn så ska de tas om hand också. Just den delen är ju inte tråkig alls. (Barnet alltså, själva födandet var inte någon hit!) Att vakna på morgonen och ha hela dagen framför sig till att inte göra något egentligen. Bara trevliga saker i relativt sakta mak. Om man inte orkar ge sig iväg på den föräldrarelaterade aktiviteten så kan man alltid skylla på lilla N. Sedan vill man ju ändå nästan alltid gå på alla aktiviteter man kan för att hålla upp ett något så när normalt talspråk där man pratar med andra vuxna. Jag föredrar för övrigt att kalla mig dagledig. Det låter som en pensionär som lever livets glada dagar, reser till varma länder, engagerar sig i välgörenhet, är stolt över sitt gråa hår och är tillräckligt gammal för att bara skita i konventionerna. Ha, inte dumt va?
Så, denna bloggen kommer att handla om mitt liv som ofrivillig hemmafru. Frustrationen över att vara hemmafru, att bara prata om bebismat, amning och annat som är relaterat till lilla N, frustrationen över att det i princip är det enda jag funderar på, men även glädjen över att få vara med N, att ligga kvar länge i sängen på mornarna, att få hänga med andra skojjiga föräldrar på dagtid och annat skoj jag kan komma på. Välkommen till mitt liv!
