denofrivilligahemmafruns.blogg.se

Veckan som gått har jag fått ynnesten att jobba på läger som min nuvarande arbetsplats ordnar varje år. Fem dagar av lekar, skoj, allvar, skratt och även lite gråt. Jag har sovit på lägergård, nattbadat, kört båt, träffat en trollkarl, gått spökvandring och haft samtal.

Besökarna var jättefina och personalen (som alla såg ut som smurfar i likadana tishor) var fenomenala.

Igår åkte jag därifrån med den bekanta känslan av att lämna läger. En blandning av glädje, ofantlig trötthet och visst vemod över att det är slut och kanske aldrig få träffa några av dem man träffat så mycket under veckan igen. Men mest glädje över att ha fått vara med. Nästa år får jag en ny chans som jag ämnar ta. Whoop whoop! Nu ska här fixas med barnens rum. Herr F är full av energi efter att ha varit hemma en vecka. Över och ut!

Jag hade kunnat be om ursäkt för dåligt med uppdaterande på bloggen, men eftersom det är min blogg så behöver jag ju inte det. Är lite blogg-opepp just nu. Skulle kunna skriva om det lätt kaosartade släktträffen, men har inga festliga bilder i mobilen. Skulle kunna göra en redogörelse för sommarens fester, men samma problem där. Skulle kunna skriva om allvaret i livet, men är för trött för allvar. Skulle kunna berätta om midnattsloppet som väntar, men peppen är för låg. Så då blev det ingenting. Bjuder på ett styck toakonstverk istället. Jag kallar den sko mot kommunalt golv. Håll till godo!

Onsdag förmiddag. Datorn igång, telefonen ringer (ja, ibland i alla fall. Inte just nu för då hade jag ju inte kunnat blogga), kollegorna är närvarande. Vardag! Inte så dumt för min del. Mindre bra för lilla N som klamrar sig krampaktigt tag i min arm när jag försöker söva honom. Som sagt, hej vardag.

Som så mången gång förr blev det inte riktigt som det var tänkt. Först gick inte bilen igenom besiktningen. Sedan när herr F lagade den var den trasigare än vi först trodde. För att sedan sätta pricken över iet så tändes den röda skylten med utropstecken. Vilken leder till att jag är strandad i Östergötland. Morgondagens sång i Jonsered blir således inställd. Eller inte inställd kanske. De fina och duktiga töserna (kvinnorna...) fru M & M sjunger ju som planerat. Men jag missar hela balunsen (vilket inte är en baluns, utan en söndagsgudstjänst. Men ändå). Det går dock ingen nöd på mig. Jag har fint sällskap, har fått titta på hästarna med grabbarna, äta finpizza och jag kanske kan erkänna att min planering för helgen var lite väl ambitiös. Så bara vi kommer hem imorgon blir det nog finfint. Herr F bor på hotell i Stockholm och sitter för tillfället i Globen och tittar på hockey. Han har det nog mer än finfint. Men det kan han väl få ha någon gång ibland. Allt gott. Nu blir det chips och dipp.

Vi gör en snabbvisit uppe i stugan i Östergötland. Ljuvlig vårkväll.

Sjukt flashigt kontor ur min vansinnigt glamourösa vardag.

Att vara ledig på onsdagar kan vara det optimala sättet att hantera sin vecka på. Man får två fredagar, är aldrig på jobbet mer än två dagar i sträck, har mer ledig tid (uppenbarligen) och är allmänt lite lyckligare.

Igår firades våren in med konsert. Jag bjuder på en gårdagens. Inte helt lätt med en unge på armen, men dock. Min plan var att han skulle sova under konserten. Det var tydligen inte hans plan. Trevligt oavsett i sällskap med svägerska och två fina vänner.

Fattar inte hur fort dagarna går nu. Blogginläggen haglar inte in direkt, men jag skyller också lite på tekniken. Känns alltid skönt att lägga ansvaret utanför sig själv. Sanning.

Helgen gick i lugnt tempo med lilla N som var sjuk var 48 timme. På minuten. Stackars liten. En sväng till Vårgårda, grill i Fiskebäck, årets första bad för herr F, mycket god mat och som avslutning en toppenföreläsning om Vi-känsla. Mer kollektivt tänkande åt folket!

Här kommer en variant av dagens. Utan huvud. Jag har hjälmfrisyr... Plus att jag inte lyckades få till en bild på hela mig. Observera den fina kontorsstolen, papperskorgen och kommunalgolvet. Vardag!

En inte helt kry liten kille. Men fin i håret!

Jag går och lägger mig som hemmafru, vaknar som förvärvsarbetande. Komplett med gelnaglar (tack familjen M), pappas gamla klocka och en hejdundrande förkylning.

Sista dagen har mest spenderats i soffan med näsdukarna i högsta hugg. Men jag har hunnit köpa vattenfast mascara - vilket tydligen ska vara nödvändigt, dricka dagledigkaffe på Da Matteo, fira en trevlig återflytt till Göteborg och fixa piffiga naglar. Ett inlägg om födelsedagen skall ordnas inom sinom tid, men nu blir det till att sova så jag är redo för kidsen. En era avslutas och en nygammal inleds. Jag känner mig förväntansfull och nästan lite pirrig. Men trots ändrad status så får nog bloggen bestå ytterligare en tid. Vissa saker ändras ju inte trots allt. Sov sött!