denofrivilligahemmafruns.blogg.se

Hur blev det såhär? Hur blev jag - JAG - en hemmafru? Inget om hemmafruar som fenomen (jag är av åsikten att man får bestämma själv vad man gör på dagarna, om det inte skadar andra då...), men jag var väl ändå inte gjord för detta? Varför då detta agg mot att vara hemmafru? För det första är jag en modern ung kvinna med höga ambitioner för mitt yrkesliv. För det andra hatar jag hushållsarbete. Hatar! Hatar... Framför allt att dammsuga. Ljudet, lukten och den äckliga varma luften som blåser ut bakifrån dammsugaren. Ibland blir jag aggressiv när jag dammsuger. Sedan kommer tvätten. Fy tusan för att kånka ner de fula, men ack så praktiska, påsarna med tvätt till tvättstugan. Lilla N (som för övrigt är den egenliga orsaken till detta ofrivilliga tillstånd) får hänga i en bärsele på magen, vilket inte är det lättaste när man har en sexmånaders som väger nästan lika mycket som backpackingryggsäcken jag kånkade runt i Asien för ungefär hundra år sen. Sedan ska allt i, upp tre trappor till lägenheten, sätta timer, ner för tre trappor till tvättstugan, hänga tvätt, slänga i ny, upprepa alltihop och slutligen bära upp allt, vika, sortera och lägga in i skåp. Hallå? Roligare saker har hänt. Jag vet att alla måste göra detta, men det är inte roligare för det. Kredd till en av mina fina vänner som förutom detta stryker skiten. Men så har de inte skrynkliga kläder heller. Förutom tvätten så är det nog faktiskt tråkigare att laga lunch till sig själv, ensam, än vad det är att äta spaghetti ur en burk på jobbet. Herr F undrar varför filen alltid är slut... Ja, inte vet jag. Så min slutsats är att jag har blivit en hemmafru. Inte bara, men ändå lika fullt och sant en hemmafru.

 

Men som sagt, föder man barn så ska de tas om hand också. Just den delen är ju inte tråkig alls. (Barnet alltså, själva födandet var inte någon hit!) Att vakna på morgonen och ha hela dagen framför sig till att inte göra något egentligen. Bara trevliga saker i relativt sakta mak. Om man inte orkar ge sig iväg på den föräldrarelaterade aktiviteten så kan man alltid skylla på lilla N. Sedan vill man ju ändå nästan alltid gå på alla aktiviteter man kan för att hålla upp ett något så när normalt talspråk där man pratar med andra vuxna. Jag föredrar för övrigt att kalla mig dagledig. Det låter som en pensionär som lever livets glada dagar, reser till varma länder, engagerar sig i välgörenhet, är stolt över sitt gråa hår och är tillräckligt gammal för att bara skita i konventionerna. Ha, inte dumt va? 

 

Så, denna bloggen kommer att handla om mitt liv som ofrivillig hemmafru. Frustrationen över att vara hemmafru, att bara prata om bebismat, amning och annat som är relaterat till lilla N, frustrationen över att det i princip är det enda jag funderar på, men även glädjen över att få vara med N, att ligga kvar länge i sängen på mornarna, att få hänga med andra skojjiga föräldrar på dagtid och annat skoj jag kan komma på. Välkommen till mitt liv!