denofrivilligahemmafruns.blogg.se

Nu checkar jag ut från vardagen och in på helgen. Eller, det gjorde jag faktiskt redan halv tre. Sen dess har jag druckit kaffe i slottis med lilla N, herr F och lilla L med föräldrar. Trevligt att stöta på vänner oplanerat på picknick. Sedan en lyxig stund hos frisören och nu tittar jag på när herr F förbereder vegansk grill. Det kokas och mixas och fixas. Ser fram emot detta spännande och sällskap av eminenta S som är på väg hit.

Vad mycket lättare allt blir när solen skiner och det är varmt. Ja, det var väl ingen nyhet, men skit i det. Idag har vi hunnit tokmycket efter jobbet. Ska inte berätta allt här för man vill ju inte skryta (eller, det vill man ju. Det är väl därför man har en blogg...), men vi har i alla fall varit på picknick och sytt nya fodral till kuddarna i vardagsrummet. Lilla N roade sig med att jaga sin skugga och vi med att försöka få honom att förstå att det visst är kul att ligga på filten och tjuvlyssna på andra. Gemütlisch, i sanning gemütlisch.

Vissa dagar känns tyngdkraften starkare än någonsin och allt man vill är att släppa allt man har för händer, lipa som ett barn och äta Marabou black resten av dagen. Då glädjs man åt tur i blank cab, solen genom ljusgröna löv och promenad i shorts och solglasögon ihop med lilla N. Min skatt!

Idag har vi varit och hälsat på herr och fru Bäfver och deras underbara lilla skatt. Sju veckor ung. Kan tyvärr inte bjuda på några bilder då jag totalt misslyckades med att fotografera underverket. Hade fullt upp med att hålla ordning på nacken och snufsa i håret. Lilla N blev plötsligt stora N. Och inte undra på det. Han fyller ju ett idag. Han gick omkring. Frivilligt. Hans föräldrar har dock inte köpt någon present än. Dålig stil!

En annan sorts lycka är när man får finaste bedömningen av en ungdom på jobbet. Då är det värt det. Alla gånger. Nu tar jag nog en tupplur och begrundar ovanstående med ett leende på läpparna.

För övrigt har inte presenten något med dagen att göra. Men den har med gårdagen att göra och den var fin. Så är det.

Idag ska vi och utökade familjen fira lilla N som fyller ett i dagarna. Jag måste säga klyschan: Jag kan inte fatta hur fort tiden går. Innan lilla N gick inte tiden såhär fort. Man märkte det inte i alla fall. Jag ser ju typ likadan ut varje år. Förutom att jag har lugg vissa år. Men däremot har inte denna förmiddagen gått fort. Att vakna 6:20 en lördag borde vara olagligt. Men vi har hunnit fixa med fika till i eftermiddag, lekt, läst tidningen och putsat fönstren. Sjukt effektivt och relativt tråkigt. Men, men... Nu väntar vi på att födelsedagsbarnet ska vakna på vi kan gå på loppis på torget.

Plus att jag kanske ska byta om från nattlinne. Icke att förglömma...

Inför att jag skulle bli förvärvsarbetande mamma bestämde jag mig för att börja cykla under sommarhalvåret. På så sätt skulle jag spara pengar, få gratisträning och slippa vänta på spårvagnar jämt. Men jag skulle bara cykla när det var fint väder. Detta berättade jag för alla som ville höra, så att jag inte skulle kunna med att smita eftersom den eländiga Sahlgrenskabacken känns som ett hån varje dag. Men idag hände det. Jag gick ut i skinnjacka med hjälmen i högsta hugg och inser att solen lyser inte. Det duggregnar inte ens. Det öser ner. Och istället för att ta vagnen, som jag enligt tidigare planering skulle göra, så gick jag in och satte på mig regnställ och stoppade väskan i en påse. Hör och häpna! Jag har blivit cyklist på riktigt. Vad hände där? Låt mig bara säga att vattenfast mascara är en galet bra uppfinning och helt nödvändigt i mitt nya liv. Jag skulle tro att det var en reaktion på att jag slösat bort barnbidraget på kalasdekoration och att mitt gymkort är uppsagt. Omåttligt stolt i alla fall.

Jag ska dock erkänna att nästa gång det regnar så kommer jag troligtvis ta vagnen. Fy tusan vad tungt det kändes. Men det förtar ändå inte stoltheten över dagens bravad. Jag är också medveten om att de allra flesta cyklister gör såhär varje gång det regnar. Men skit i det! Glädje.

Fina, men inte så värst goda.

Jag måste ju hålla uppe min bloggtjejsfasad så här kommer en dagens. Eller gårdagens... Nu sitter jag inknödd i mitten av baksätet på väg på släktkalas. Vi har med oss något så vuxet som ett lagerblad från Botaniska.

Middag utomhus, nya balkongmöbler och en fantastisk ljummen kväll. Det slår till och med sovmorgon!

Just när väckarklockan ringer så är det enda jag kan tänka på att få sovmorgon. Sova tills man vaknar av sig själv och få ligga kvar och dra sig. Lyx. Men inte idag. Godmorgon världen!

Att cykla in mot stan och möta upp lilla familjen och vänner i Slottsskogen för middagspicknick är inte fy skam. Speciellt inte när det äntligen bestämde sig för att bli varmt i Göteborg dagen till ära.

...innebär fantastiska skratt, halsbandsprovning med halsband som täcker halva kroppen, vakna nätter (inte lika festligt som förr och när man ska till jobbet dagen efter), lugna andetag mot kinden runt sju och tusen och åter tusen andra fina och ibland lite jobbiga saker.

Livet som förvärvsarbetande innebär tidiga mognar, långa möten, mat i plastlåda, utmaningar, misslyckanden, lyckanden, skratt och gråt. Ibland känner jag mig som den ofrivilliga förvärvsarbetaren. Ibland inte.

Fyra dagars helg borde vara var man och kvinnas rättighet. Hej livskvalitet. Någon gång i livet ska jag jobba deltid. Känns som ett bra sätt att leva på. I torsdags lämnade vi en snorig lilla N till sin mormor och mötte upp med kära vänner på Steunungsbaden. Spa, god mat, quiz på Harrys, fint rum, frukostbuffé och en nostalgitripp till Stenungsögården. Sedan var vi redo för verkligheten igen. Tyvärr slog den till lite väl snabbt då vårt fredagsmys var med ett gäng andra föräldrar och barn på barnakuten. Ingen fara på taket. Lilla N fick hjälp med andningen som krånglade på grund av en elak förkylning. Men vilket fantastiskt sjukvårdssystem vi ändå har.

Nu är det picknick i Botaniska och ikväll blir det träff med lillasyster och svärbror efter hennes forskarresa till Kroatien. Hm... Undra om jag valt fel inriktning. Än så länge har jag i alla fall inte blivit erbjuden så många utlandsresor. Men med risk för att låta som en lycklig bloggerska måste jag ändå säga att jag är galet nöjd med mitt liv. Tjing!

Måndag på jobbet. Inte helt hundra, men tiden gick fort i alla fall. Sedan sånglektion med grymmaste sångläraren följt av glass vid havet med fina familjen M. Bra måndag må jag säga. Nu stupar vi i sängs.

När vi vaknade idag (vid sex...) sken solen och vi var alla laddade för äventyr. Eller, några av oss var laddade för äventyr medan några av oss behövde lite mer sömn och ett par koppar kaffe för att just den känslan skulle infinna sig. Planen var att cykla till Borensberg och äta glass. 8:17 påbörjades förberedelserna. Efter ett möte med ytterligare en orm, ett barn som ramlade och två till som grät samt allmän kalabalik så var vi alla redo att bege och strax efter tio. Alltså, de östgötska slätterna är fantastiskt vackra, men fy bubblan vad det blåser. Det kändes som att det stod still trots att man trampade som en galning. Vägen var mycket längre än vi tänkt oss och vi kände oss som järnkvinnor när vi väl kom fram. Jag drog i alla fall vinstlotten med snabbaste cykeln. Men jag känner mina ben. En glass i solen, nakna fötter i gräset och ytterligare kaffe - sedan var lyckan gjord. Hemvägen gick som en dans. Heja medvind! Nu sitter jag i en bil med tre slocknade stjärnor och en pigg cyklist som chaufför. Kvinnor kan!

Som så mången gång förr blev det inte riktigt som det var tänkt. Först gick inte bilen igenom besiktningen. Sedan när herr F lagade den var den trasigare än vi först trodde. För att sedan sätta pricken över iet så tändes den röda skylten med utropstecken. Vilken leder till att jag är strandad i Östergötland. Morgondagens sång i Jonsered blir således inställd. Eller inte inställd kanske. De fina och duktiga töserna (kvinnorna...) fru M & M sjunger ju som planerat. Men jag missar hela balunsen (vilket inte är en baluns, utan en söndagsgudstjänst. Men ändå). Det går dock ingen nöd på mig. Jag har fint sällskap, har fått titta på hästarna med grabbarna, äta finpizza och jag kanske kan erkänna att min planering för helgen var lite väl ambitiös. Så bara vi kommer hem imorgon blir det nog finfint. Herr F bor på hotell i Stockholm och sitter för tillfället i Globen och tittar på hockey. Han har det nog mer än finfint. Men det kan han väl få ha någon gång ibland. Allt gott. Nu blir det chips och dipp.

Vi gör en snabbvisit uppe i stugan i Östergötland. Ljuvlig vårkväll.

Sjukt flashigt kontor ur min vansinnigt glamourösa vardag.

Första maj. Första milen på över två år. Först moppeturen för i år. Första huggormen.

Att vara ledig på onsdagar kan vara det optimala sättet att hantera sin vecka på. Man får två fredagar, är aldrig på jobbet mer än två dagar i sträck, har mer ledig tid (uppenbarligen) och är allmänt lite lyckligare.

Igår firades våren in med konsert. Jag bjuder på en gårdagens. Inte helt lätt med en unge på armen, men dock. Min plan var att han skulle sova under konserten. Det var tydligen inte hans plan. Trevligt oavsett i sällskap med svägerska och två fina vänner.