Den perfekta flytten
Herr F och jag har hitintills gjort tre flyttar ihop och är nu inne på vår fjärde. Enligt mig så är det kul att flytta. Att få något nytt, lite bättre, ev lite större men framför allt något att göra till sitt. Nu blir det en trea 70 meter uppför gatan. Än så länge har vi inte lyckats packa klart innan flytthjälpen kommer utan de stackarna som kommit först har snällt fått ställa sig och packa porslin. Det är inte bara frustrerande för dem utan också illa av oss. Inte kul del av flytten. Vi är fullt medvetna om denna brist i vår flyttaktik, men med ett hushåll som består av idel tidsoptimister så känns det som en omöjlighet att beräkna hur lång tid det tar att packa ihop 50 kvadratmeter. Denna gången skall det bli ändring på detta. Som en del i mitt nya liv så ska hälften redan vara överflyttat och uppackat i nya lägenheten och hälften vara prydligt nedpackat i lådor när flytthjälpen kommer. Eftersom det är så vansinnigt, näst intill omöjligt, att lyckas med har vi redan påbörjat det hela. Igår lurades lillasyster till att hjälpa till att först rensa garderob, sedan gå igenom fem (FEM!) lådor med sjalar. Hon var stenhård. Mina rosa myschinos och mysjeans åkte till insamling ihop med säkert 20 sjalar och halsdukar. (Ja, jag vet att det är ofantligt många, men jag gillar accessoarer. Är kanske till och med en uns besatt...) Hon tyckte inte att byxor från 2004 (som var fräcka då och endast då) som inte hade använts sedan dess skulle få vänta in nästa eventuella storhetstid. Hon såg även ogillande på mig när jag smugglade undan ett gäng byxor under förevändningen att de skulle bli shorts då jag hade en hela låda som nästan var tom för just denna målgrupp byxor. Plus att hon hotade byxorna med att de skulle ryka om de inte användes under sommaren 2013. Uj uj uj... Fyra påsar senare, plus en massa bråte på vinden (däribland en liten tjock-TV som vi ärvt av någon av herr Fs släktingar så är vi ett steg närmre målet. Så flytthjälpen: nu kör vi så det ryker!
Ps. Om någon vill bära dessa välpackade och rensade lådor, packa upp eller bara dricka kaffe i nya lyan så kör vi 26 januari. Och nej, inte ens med effekter blir denna bild intressant, men håll till godo för det är den ni får. De andra har lillasyster rensat bort... Ds.
Att undfly kräket
Såhär lyckade (!) och fina var vi på julaftonsmiddagen. Vi var glada, hade roligt och var allmänt bra. Sen kom kräket. Kräket som i att jag nog ätit något dåligt. Jag förstår att ni inte vill läsa detta, men här kommer det. Att bli sjuk på annan plats än hemma är i sanning inte kul. Att stå på alla fyra över svärmors skurhink på den lavendellila heltäcknigsmattan och hulka julmat är rent bedrövligt. Japp, too much information där. Men det är ju min blogg. Som tur var gick det över på några timmar och på juldagen var jag på gång igen. (Förutom när herr F bestämde sig för att ta en så kallad genväg över Dalsjöfors...) Sen att halva familjen blev magsjuka vid nästa firande. Herr F och jag har därför spenderat eftermiddagen illamående av inbillningssjuka. Vi åt till och med blåbärsaoppa för att riktgt leva oss in i de sjukas situation. Jag riktigt såg framför mig hur vi skulle ligga klubbade alla tre och ingen skulle orka ta hand om lilla N utan han hade fått dra runt hela dagen i sin mycket praktiska (för föräldrar) och pedagogiska, men ack så fula, gåstol. Men nu när inkunbationstiden är över mår vi tipptopp igen. Vi firade det med juleskum och toblerone. Nu: åter igen något sockerhöga, men friska och nöjda, tar vi natt.
God jul!
God jul gott folk. Jag sitter på riktigt (!) framför brasan i herr Fs föräldrahem i Växjö och dricker morgonkaffe. Ja, jag sitter ju inte så länge för det är mycket som ska hinnas med. Naglarna ska målas, lilla N ska kläs, presenter ska klämmas på osv innan vi till kyrkan gå och se på när kusinerna spelar får och basusjärn. Lyckan är gjord! Men det är mysigt och klyschigt så länge det varar. Hoppas ni får en fenomenal jul - för det är på allvar bästa högtiden på julen. Jesus, god mat, sjuka mängder presenter, familj och vänner. Kan det bli bättre?! Puss på er.
Lyckad kväll!
Nu har julen firats in ordentligt. Först med konsert av dagledigkören/damkören/kvinnokören och nu Herrljungas stolthet Acer på storbild hemma hos herr och fru M. Sicken vinnare! Sen att skärm och projektor ska flyttas in i vår bil. Inte lika mycket glädje. Det är nog bara herr F som tycker att en låda om 30*30*120 är portabel. Japp, sån är han min karl. God afton!
Nu går skam på torra land
När man sitter på vagnen och detta händer önskar man att man hade sin skämskudde med (den vita med det grå trädet). Läs och förfasas: Framför mig sitter en ensam kvinna på sätet. Vid Brunnsparken kliver det på en man som sätter sig bredvid henne. Då reser hon sig upp, knör sig förbi honom och sätter sig ensam på ett annat säte. Är inte det illa? För övrigt såg hon ut som coach Sylvester i Glee med hårdkrulligt, kort hår, kraftig benstomme ;) och rosa läppar. Det var det enda som var härligt med det hela! Japp, det är det mest upprörande som hänt idag. Skönt eller illa. Vet inte vilket...
Igår fikade jag mig i alla fall igenom dagen. Först finfint sällskap av Matilda och sedan SVF-flickorna. Inte illa alls. Någon kan ha somnat dock... Kakorna är Mince meat pies som tydligen är en brittisk delikatess. Bra jobbat Andrea! (Jag vet att det vore roligare med en bild på mitt sällskap, men de satt inte stilla när jag fotade så de blev så väldans suddiga... Bättre lycka med bild nästa gång!)
Härliga dagar!
En av de lyxigaste delarna med att vara dagledig/hemmafru (förutom att man är försörjd av staten) är att man exempelvis kan sitta flera timmar på ett café och prata strunt med andra daglediga (vilket brukar vara andra föräldrar, känner inte så många pensionärer som vill följa med). Man kan även gå på stan när alla andra jobbar. Eller kolla på dag-TV. Eller sitta och prata med lilla N när alla andra jobbar. Allt känns lite lyxigare att göra när alla andra jobbar. Sist jag kunde det var under studietiden och då hade jag ännu inte förstått hur underbart gött det är att vara dagledig. Förstå mig inte fel nu. Jag gillar att jobba. Men att få ligga kvar i sängen på morgonen, mysa med lilla N och intensivumgås på ett sätt jag inte haft tid med de senaste fyra åren. Det är härligt!
Jämställdhet vs bekvämlighet
Jämställdhet vs bekvämlighet är inte en juste match när man hatar datorer. Nu inför uppstartandet av blogg så ordnade jag en blogg själv och var nöjd med mig själv då det utan tvekan är herr F som är specialist på datorer och sådant trams. Men den blev så hejdidulande ful... Så ful att jag inte ens ville berätta för någon att den fanns för jag kunde inte stå för den. Så vad gör man. Håller sin blogg hemlig för tid och evighet? Lär sig koda? Eller ber herr F om hjälp? Det självklara och jämställda valet skulle vara att lära sig koda. Men icke. Det blev det senare. Så nu i två timmar har jag suttit här brediv herr F och spelat Hay Day (där jag leker bonde) och hejjat på när han fixat min blogg. Och egentligen är det inte så konstigt att ta hjälp av varandra. Men det känns ju bara så typiskt att det var i just ett så stereotypt ämne. Jag skall dock för evigt ljuga för lila N och säga att jag kodade min egen blogg. Lögner kan väl omöjligt skada när de är i ett så gott syfte. Plus att det kommer vara bra för mitt självförtroende att han tror det! Eller kanske inte. Hans generation kommer väl kunna koda i sömnen. De kommer vara för oss åttiotalister vad vi åttiotalister är för femtiotalisterna. Typ att vi kan sätta på datorn utan att gå en kurs, skriva fler än tio tecken i minuten samt använda USB-minnen. Det du lilla N!
Ps. Tack till herr F för den fina bloggen! (Ja, jag kan säga det till honom, han är en meter bort, men han förtjänar ett erkännande tror jag bestämt) Ds.
Farmor talar
När jag växte upp fanns den allvetande farmodern i mitt liv. Hon var född 1913 och därmed gammal som gatan. Farmor hade ett gäng äldre barnbarn när jag, min syster och bror kom in i bilden så hon hade redan varit barnvakt och bakat bullar, så någon klassisk bullfarmor för oss var hon inte direkt. Nej, hon var mer den allsvetande, bestämda dam som gav raka sjutton i vad delar av omvärlden tyckte. Barn skulle lyda. Och ta mat sist. Och syster och jag skulle diska. Sedan skulle vi ha håret bakom öronen (för det tycker pojkarna om), ha ett skärp runt midjan (som en naturlig korsett) och helst av allt skulle vi ha matchande kläder i marint tema. Farmor älskade Sven-Bertil Taube och tyckte att hans kravatt var fantastisk. Hon tyckte att vår far borde ta efter honom. Far skulle han inte ha bredrandiga röjor (för då såg han tjock ut), men långrandiga. Och om han inte hade råd att köpa en ny långrandig tröja så kunde hon gå med honom till herrekiperingen i Borås och köpa ett matchande jumperset. Farmor var den mest generösa och snåla tant samtidigt. Vi fick inte låna telefonen i sommarstugan i mer än fem minuter och inte heller ringa henne på mobilen, för då blev det för dyrt för oss. Men ibland på sommaren så kunde hon ta fram sin svarta handledsväska och ge oss pengar till glass som vi kunde cykla bort och köpa i den sommaröppna affären. Jag vet också att hon hjälpte våra föräldrar med både det ena och andra ekonomiskt. Farmor hade peruk och var otroligt mån om sitt yttre. Hennes väninnor var 20 år yngre för de i hennes ålder var antingen för gaggiga eller döda. Hon hade en röd, pigg liten bil och hon bromsade aldrig eftersom hon anpassade sin åkning hela vägen. Hon knackade en i axeln om man körde för fort, var på väg att bannlysa mig från släkten när jag lärt känna en kille på stan, men hon var också den enda som stöttade min kusin när hon gjort slut med svärmorsprinsen.
Jag hoppas att jag får bli lite som den allvetande farmodern när jag blir gammal. Jag vill också ge blanka skjutton i vad andra tycker, i marinblå kavaj med guldknappar och knacka i axeln om folk gör fel. Framför allt vill jag stötta dem som ingen annan vill stötta.
Hur blev det såhär?
Hur blev det såhär? Hur blev jag - JAG - en hemmafru? Inget om hemmafruar som fenomen (jag är av åsikten att man får bestämma själv vad man gör på dagarna, om det inte skadar andra då...), men jag var väl ändå inte gjord för detta? Varför då detta agg mot att vara hemmafru? För det första är jag en modern ung kvinna med höga ambitioner för mitt yrkesliv. För det andra hatar jag hushållsarbete. Hatar! Hatar... Framför allt att dammsuga. Ljudet, lukten och den äckliga varma luften som blåser ut bakifrån dammsugaren. Ibland blir jag aggressiv när jag dammsuger. Sedan kommer tvätten. Fy tusan för att kånka ner de fula, men ack så praktiska, påsarna med tvätt till tvättstugan. Lilla N (som för övrigt är den egenliga orsaken till detta ofrivilliga tillstånd) får hänga i en bärsele på magen, vilket inte är det lättaste när man har en sexmånaders som väger nästan lika mycket som backpackingryggsäcken jag kånkade runt i Asien för ungefär hundra år sen. Sedan ska allt i, upp tre trappor till lägenheten, sätta timer, ner för tre trappor till tvättstugan, hänga tvätt, slänga i ny, upprepa alltihop och slutligen bära upp allt, vika, sortera och lägga in i skåp. Hallå? Roligare saker har hänt. Jag vet att alla måste göra detta, men det är inte roligare för det. Kredd till en av mina fina vänner som förutom detta stryker skiten. Men så har de inte skrynkliga kläder heller. Förutom tvätten så är det nog faktiskt tråkigare att laga lunch till sig själv, ensam, än vad det är att äta spaghetti ur en burk på jobbet. Herr F undrar varför filen alltid är slut... Ja, inte vet jag. Så min slutsats är att jag har blivit en hemmafru. Inte bara, men ändå lika fullt och sant en hemmafru.
Men som sagt, föder man barn så ska de tas om hand också. Just den delen är ju inte tråkig alls. (Barnet alltså, själva födandet var inte någon hit!) Att vakna på morgonen och ha hela dagen framför sig till att inte göra något egentligen. Bara trevliga saker i relativt sakta mak. Om man inte orkar ge sig iväg på den föräldrarelaterade aktiviteten så kan man alltid skylla på lilla N. Sedan vill man ju ändå nästan alltid gå på alla aktiviteter man kan för att hålla upp ett något så när normalt talspråk där man pratar med andra vuxna. Jag föredrar för övrigt att kalla mig dagledig. Det låter som en pensionär som lever livets glada dagar, reser till varma länder, engagerar sig i välgörenhet, är stolt över sitt gråa hår och är tillräckligt gammal för att bara skita i konventionerna. Ha, inte dumt va?
Så, denna bloggen kommer att handla om mitt liv som ofrivillig hemmafru. Frustrationen över att vara hemmafru, att bara prata om bebismat, amning och annat som är relaterat till lilla N, frustrationen över att det i princip är det enda jag funderar på, men även glädjen över att få vara med N, att ligga kvar länge i sängen på mornarna, att få hänga med andra skojjiga föräldrar på dagtid och annat skoj jag kan komma på. Välkommen till mitt liv!
Välkommen till min nya blogg!
