denofrivilligahemmafruns.blogg.se

In på snabbmatkedkan kommer herr F, lilla N och jag. Hungriga och med detdär desperata i blicken som alltid är resultatet efter att ha gjort stora varuhus med en liten unge på släp. Lilla N var fast besluten om att från sin plats i vagnen först trycka på alla knappar som var möjligt. När det inte var aktuellt längre skulle han ha dippsåserna. Alla. Genast. Killen bakom kassan såg ut att vara härdad och greppade snabbt situationen. Han förslog lämpliga mål till alla familjemedlemmar och delade raskt ut en leksak till huliganen för att inte hela stället skulle ramla ihop innan vi var därifrån. Sedan dyker den riktiga raringen upp. En tjej med sunt förakt för sin arbetsgivare den multinationella kedjan som snabbt fyllde på lilla Ns förråd av onödiga platsleksaker. Vid tredje bilen lyste det ur ögonen på lilla N. När herr F inte kunde hitta sin dippsås (som han 30 sekunder tidigare lagt tillsammans med maten - av någon konstig anledning) gjorde hon det enda vettiga för att då den desperata familjen att gå. Hon slängde fram en till. Och fick oss att framstå helt normala. Inte alls förvirrade. 

Tack snabbmatskedjan i Ullared. Ni gjorde vår dag. Och till alla er som skyr Ullared som pesten - det jobbar små änglar där. 

Ps. Jag hade bjudit på en bild. Men vilken desperat småbarnsmorsa har egentligen tid med att fota i sådana extrema situationer... Ds

God afton. Här kommer fortsättningen av den påbörjade årskrönikan. Som en sammanhangsmarkering (viktigt inom mitt yrke) så informerar jag härmed om att jag kommer att delge er tre månader åt gången. Inte för mycket, inte för lite. Eller om det var: inte för jobbigt för undertecknad att producera... Nu följer hur som haver vår och försommar. Härliga tider.

 

Om mars var den värsta månaden på 2013, så var april den konstigaste. Pappa begravdes och i samma veva skulle jag fira min 30-årsdag. Om det inte vore för herr F hade det nog inte blivit något firande. Nu blev det något i hästväg. Mer om det sedan. Först pappas begravning. Den var fin, svår, vacker, fruktansvärt sorglig och samtidigt någonstans ljus. Vårljuset som lyste över hos hela dagen och alla pappas nära och kära gjorde detta till en så bra dag som någonsin var möjligt.

 

Men tillåt mig använda en klyscha: livet tar inte slut - som tur var. Resten av april firade vi. Min dag firades flerfaldigt. På dagen med överraskningsfrukost (den ni) som jag inte tänker bjuda på bilder ifrån, sedan lunch, spa och grill i sommarstugan. Några dagar innan dess hade vi firat med familjemiddag, vilket var det enda firandet jag hade varit med och planerat. Utöver det firades även herr F och mor min. Vi var också på årets första picknick vid Fiskebäcksbadet. Påbylsade, men lyckliga när solen värme våra ryggar. Herr F kan ha tagit ett dopp i havet...

 

Förra året hävdade jag att jag skulle skriva den bästa årskrönikan. Eftersom jag inte hade något att jämföra med var det lätt gjort. I år hävdar jag ingenting. Bara att här kommer 2013. Året jag trodde skulle bli det bästa hitintills. Och jag vill tänka att alla år är de bästa, att det bara blir bättre och bättre. Men 2013, jag är banne mig glad att du är förbi! 

 

Med dessa trista ord sagda så tänker jag ändå säga att det var ett väldigt bra år på många sätt. 2013 var året lilla N blev ett år, lärde sig att gå och bara var allmänt ljuvlig. Mitt guld. Även under 2013 har jag varit lyckligt lottad med en fantastisk familj, utökad familj, vänner och sammanhang. Vidare har jag ett jobb jag är stolt över och trivs på (ja, för det mesta i alla fall. Av princip). Jag har ett hem, en församlig, fritidsintressen, tid, resurser och mängder med saker. Att få sammanfatta detta är en ynnest. Inför 2014 säger jag: Bring it on. 

 

Januari 2013 tog vid där december 2012 slutade, med ett hejdundrande nyårsfirande. Sedan kom verkligheten, som den så ofta gör i början av januari varje år.

 

Vi genomförde den perfekta flytten. Eller det var den i våra huvuden i alla fall. Vi hade packat klart innan flytthjälpen kom (bara det förtjänar en eloge), vi hade mycket fika, mycket bärhjälp och skulle bara flytta 50 meter. I övrigt bjöd januari på fix och trix med lägenhet och mer vardag.

 

Jag var föräldraledig och hade en fantastisk tid. 

 

 

 

I februari ansåg jag mig vara redo för förändring och klippte av mig håret. Sedan visade det sig att jag nog inte alls var förändringsbenägen, för redan efter sommaren hade jag samma frisyr som vanligt. Men oavsett så var det förändring. 

 

 

Sedan skaffade vi oss lite sommar genom att åka med herr Fs utökade familj till Egypten för att fira en fenomenal 60-åring. Familj, värme, bad, mat och snorkling. Jag såg livs levande jättesköldpaddor och lilla N var på sin första snorkeltur med båt. 

 

 

 

 

 

Mer vardagsrumsdisco och tjut av skratt åt folket!

Lycka! 

Själv måste jag ju säga att söndag är en underskattad dag. Hos oss ser den ofta ut såhär: kyrkan på förmiddagen med tillhörande kyrkkaffe, kanske lunch med kompisar (idag hemma hos M i hennes trevliga lägenhet i Lunden). Nu har vi landat hemma i mysbyxor med ett tusenbitarspussel. Vardagslycka på hög nivå.