Försprång
Aldrig har jag varit så beroende av kaffe som nu och aldrig har jag känt så tydligt att det borde vara lag på att inga motgångar får komma innan kaffe. Egentligen får absolut ingenting hända innan kaffe. Häromdagen tjöt det till exempel i en brandvarnare post herr Fs avresa till jobbet, men pre min uppgång och kaffe. Det var då jag kände det. Jag M-Å-S-T-E (läs i Gunnar S-style, á la brandvarnare) ha en kaffemaskin. Herr F har velat ha en helautomatisk espressobryggare i flera år, men jag har tyckt att det har varit onödigt. Behöver jag nämna att den nu är inhandlad, snabbare än kvickt. Så i morse fick jag kaffe på sängen, redo att möta vad som än komma ska här på morgonen. Nu: en rusch för att hinna till föris.
Att alltid försöka vara steget före vs att egentligen alltid vara steget efter
Två barn. Helt fantastiskt, mem kunde ingen varnat mig för de första veckornas småbarnschock? Okej, jag vet att alla gjort det, men man lyssnar ju inte. Det gäller ju inte mig och så vidare...
I början var det konstant två barn i framkant och en mamma ungefär ett maraton efter. Tänk dig detta: en mamma (helt valfri mamma) och en bebis som ammade i sovrummet och en tvååring i köket som tömde frysen på glass. Mamman fick använda alla sina övertalningskrafter för att få tvååringen att ställa tillbaka glassen i frysen. Alltså Tom Cruise - släng dig i väggen. Detta är bättre än MI 1!
Men nu börjar vi äntligen jogga jämsides. Ibland i alla fall. (Och ni som har joggat med mig vet hur viktigt jag tycker det är att springa preciiiis bredvid varandra.) Men jag insåg att jag inte riktigt hunnit med samma saker som jag brukar när förskolepersonalen helt överraskat utbrister; men vilka fina ögonbryn. Har du sminkat dig?! Såatte... Att tillägga är dock att jag var 55 min sen.
Nu är lilla V drygt fyra månader och jag tror jag börjar få kläm på detta med två barn. (Har hört ryktas att vissa människor har ännu fler barn. Imponerande.) Oavsett är det fantastiskt. Fantastiskt och unset kaotiskt. Men det är ju så jag gillar det bäst!
