Verkligheten 1.0
Okej, förbered er på gnäll. Eftersom det är min blogg får jag spendera onödigt mycket text på det. Utan bilder! Vill du inte läsa kan du ta din fria vilja och kika på något käckare. Youtube och kattungar kanske. Men annars, håll i dig nu för här kommer det:
Tänk er dessa omständigheter så ska jag berätta något om livet just nu. Det är inte kul. Jag skulle inte bytt det mot något annat osv osv. Men jag vill bara ta tillfället i akt och gnälla lite. Erkänna att inte ens på en blogg är det rosa skimmer på allt. Jag vet att jag har det bra, är lyckligt lottad, väntar på något fantastiskt mm. Men just nu kunde jag inte bry mig mindre. Snälla, kan någon bara låsa in mig i ett rum med en pensionärssäng med mycket kuddar, stor TV, obegränsad tillgång till hjärndöda TV-serier och filmer, god mat som jag inte behöver varken tänka ut eller laga, ett enormt förråd av snask och ett minst lika stort förråd av Novalucol och en jämn temperatur någonstans strax under vad ogravida tycker är behagligt. Är det för mycket begärt? Nej just det. Tills det är ordnat finns jag under mitt alldeles för varma täcke med en säng som inte har höjbar huvudända om någon undrar.
Arbetsrum
I vårt hus finns det gott om en sak som jag inte alls är så förtjust i. Jag har i olika hög grad lyckats göra mig av med det i tidigare boenden, men här är den överallt. Japp, det är strukturtapeten jag pratar om. I vissa rum är den okej, andra lite cool, men på många ställen är den bara ett störande moment.
Så min första plan var att bara måla över den. Men hur kan man låta den vara i fönstret? Det går inte. Så då skulle vi bara ta bort den där. Men hur kan det få vara så fult uppe vid taklisterma? Det går inte. Så plötsligt såg det ut som kriget där inne...
Ett antal timmar senare var tapeten förpassad till soppåsar i garaget, jag och såpavattnet var återigen bästisar, en tredjedel av tapetfogarna var nerslipade och fönsterkarmarna målade en gång. Vår uppdaterade BF spenderades ihop med spackelskrapan och inget tecken på bebis.
Jag tror jag kommer vinna kampen mot strukturtapeten. Kanske ha vapenvila med den härliga gröna i hallen, och den småmönstrade i vardagsrummet. Men i övrigt! Snart har vi ett arbetsrum helt i min smak. Och förhoppningsvis vågar sig bebis ut också.
Så i torsdags när jag började packa upp lådor i arbetsrummet började tankarna mala. Vi hade kommit överens om att låta det rummet vara, bara möblera och göra det om ett antal år. Det var tillräckligt fräscht för att vara okej. Men okej, är det skoj? När farbrodern som ägde huset innan satt struktur hela vägen upp i fönstret. In under elementet där den samlade damm. Över gamla plugg och annat. Nej, det var inte skoj.
Så min första plan var att bara måla över den. Men hur kan man låta den vara i fönstret? Det går inte. Så då skulle vi bara ta bort den där. Men hur kan det få vara så fult uppe vid taklisterma? Det går inte. Så plötsligt såg det ut som kriget där inne...
Ett antal timmar senare var tapeten förpassad till soppåsar i garaget, jag och såpavattnet var återigen bästisar, en tredjedel av tapetfogarna var nerslipade och fönsterkarmarna målade en gång. Vår uppdaterade BF spenderades ihop med spackelskrapan och inget tecken på bebis.
Jag tror jag kommer vinna kampen mot strukturtapeten. Kanske ha vapenvila med den härliga gröna i hallen, och den småmönstrade i vardagsrummet. Men i övrigt! Snart har vi ett arbetsrum helt i min smak. Och förhoppningsvis vågar sig bebis ut också.
Bröllopsdag, äppleträd, dagen D, vardag osv
Ligger i sängen och i mitt huvud snurrar sången "what a difference a day makes, 24 little hours..." Idag var vår ursprungliga bf (alltså dagen D när bebis skulle komma), bröllopsdag (sjunde!), första dagen jag lämnade lilla N på nya förskolan (ja, i en och en halv timme, men ändå. Succé för övrigt), jag fick mitt livs första äppleträd - eller första träd rakt av, lilla N badade i iskall pool (ändå lycklig), date med herr F pga ovanstående anledning, ingen antydan till bebis och nu är det det dags för natt.
Vardag, men ändå inte. Allt är som vanligt, men vad är vanligt? Livet är ju mest ovanligt hela tiden. Och tur är det. För livet är ändå alldeles fenomenalt.
Jag kunde inte hitta någon vidare bild på temat så här kommer en selfie. De är inte så frekventa längre, så håll till godo.
