Verkligheten
Verkligheten för mig har under det senaste året varit dygnet runt med två guldklimpar. Men nästa vecka börjar en annan verklighet. Det som tidigare var min vardag. Jobb. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på att sätta mig på tåget för att åka till en annan socialtjänst. Att träffa nya kollegor, få nya arbetsuppgifter och inte minst - vara utan mina guld största delen av dagen. Herr F ska vara hemma ett år nu så barnen kommer ha det optimalt. Men jag kommer sakna detta. Dem. Att inte längre vara den viktigaste i deras värld.
Observera herr Fs bidrag till bilden.
Missförstå mig inte. Jag vill jobba och jag vill att herr F ska få vara hemma med barnen och de med honom. Jag har tänk mycket på vårt fantastiska system som låter oss vara hemma med betalt under lång tid. Vilken lyx. Men en fas är över. Lite sorgligt är det.
Skördetid
I början av sommaren ordnade vi med pallkragar och roade oss med att prova på att odla. När vi kom hem från semestern var det dags att skörda. Vilken lycka att ha egna potatisar, morötter och sockerärtor. Även tomater från plantorna vi fått av grannen.
Låt mig bara erkänna att ens glädjeämnen har förändrats något under de senaste åren. Att bli väckt av en lycklig liten människa som hittat morötter precis utanför huset ligger lätt på topp tre.
