denofrivilligahemmafruns.blogg.se

 

 

Sedan kom två underbara personer till världen, lilla N:s kusin Märta och hans nya kompis Albin. 

 

15 september gifte sig 2012 års finaste brudpar. Vigsel i pampig kyrka, kaffe och sedan partaj hela natten. Yiha... Vi förfestade genom att se på Disneyfilm. 

 

Det hanns också med en återträff på folkhögskolan där herr F och jag träffades. Eller ja, det var ju egentligen inte där vi träffades, men där vi förstod att vi faktiskt tyckte om varandra. Galej i dagarna tre. Mycket musik, en del nostalgi och en känsla av overklighet då det i år är TIO år sedan vi börjde där. Jag tröstar mig med att det var några äldre kvinnor som trodde att vi var elever på skolan nu. Men seriöst, folk pratar ju om när man var 20 och hur fantastiskt det var. Men nu - tio år senare - nu har man (jag) ju allt det man saknade då. En inkomst, en normal självkänsla och självkännedom, utbildning, en egen familj, ett bra boende och man vet förhoppningsvis vad man vill med sitt liv. Och över lag skulle jag nog säga att alla jag träffade på återträffen nu var tio gånger snyggare än då, vilket inte vill säga lite då de var snygga redan 2003. Jag var hemskt nöjd med att vara 20, men jag skulle inte byta det mot 29. Och jag har hört från en säker källa att det bara blir bättre.

 

När jag ändå slagit in på nostalgibanan så skall jag berätta om oktobers stora händelse. Mormorträff med lilla N:s mormor, lilla N och jag, samt en gammal barndomsvän med barn och mamma. Fantastiskt kul att träffas igen, då man drygt 20 år senare är på samma plats i livet igen.

 

Sedan barnvälsignades lilla N. Lillebror och lillasyster sjöng fantastiskt i kyrkan. Sedan åt vi mycket (som vi alltid gör när vi träffas), drack saft med randiga sugrör ur fina prickiga pappermuggar, öppnade en mängd fina presenter och kryssade mellan de miljoner barn som var samlade i vår kvarterslokal. Hurra för lilla N! För övrigt hade jag köpt en ny klänning. Inga leggings. 

 

I början av november skaffades det ett pass till lilla N och det bar iväg med hela min familj till London. Vi kånkade barnvagn upp och ner i tunnelbanan, såg Fantomen på Operan, åt på underbara Prêt (varför finns inte det i Sverige?), gick på Madame Tussauds, shoppade, gick lite mer, åt lite mer och hade det allmänt fint. I övrigt hann vi köpa en ny lägenhet, sälja vår och börja ladda inför jul. Men alltså detta med att sälja sin bostadsrätt, det är ju för jobbigt. För det första var vi tvugna att städa bort lilla N, då barn inte är det som säljer bäst i en tvåa i stan. Sedan skulle det vara murgröna överallt och fantastiskt fint och städat. Sedan var det ju sjukt jobbigt att man blev så nervös att det inte skulle gå bra. Men nu är den såld till två små gossar som skall studera. Härligt! Oro har dock uttryckts att de inte kommer ta hand om vår fina femtiontalslägenhet så jag tänker att jag skall besöka dem oanmält en gång per månad och titta till den. Vad tros?